NEWSLETTER

IN THE NEWS

BIOGRAPHY

Kanske är det lätt att få bilden av The April Tears som ett otursförföljt band. Efter deras hyllade debutalbum Strange Paradise från 1995 gick det mesta som kunde gå fel – just fel.

Det kan ha att göra med att gruppen ständigt vägrat att anpassa sig i en bransch som allt mer kommit att domineras av själlösa ”Popstars”-lallare, eller att de helt enkelt aldrig riktigt passat in i det musikaliska klimat som pågått runt dem. Men å andra sidan var det inte det som var meningen heller.

The April Tears är ett band som tjurskalligt och orubbligt hållit fast vid sina övertygelser – och sin musikaliska formel, oavsett vad som pågått omkring dem eller vad som för stunden ansetts vara hippt, rätt och inne. Det har i sin tur resulterat i att gruppen ständigt funnit sig ur led med trender och tyckanden, alltid ett steg före, bredvid eller bakom sin samtid. Så gott som aldrig i dess centrum. Och – som sagt – otursförföljda. Kan du själv nämna något annat svenskt band som spelat in en skiva tre gånger?

Även om The April Tears själva kanske aldrig riktigt fått varken det breda genombrott eller erkännande som de förtjänar har gruppen förmodligen haft ett större inflytande på svenskt musikliv än många andra band i samma storleksklass. Kanske inte lika mycket genom sin egen musik som de olika medlemmarnas förmåga att ständigt dyka upp i och omkring nya spännande sammanhang.

Under perioden 1996 till 1999 hann The April Tears med att kasta en färdig skiva, spela in en ny, skriva på ett nytt kontrakt, riva det, skriva på ännu ett kontrakt som senare sades upp och sedermera kassera även en andra inspelning av skivan som skulle heta Eyes Cold Kisses. Denna skiva kom, ju mer det dröjde, att få en närmast legendarisk status bland bandets rörande hängivna beundrare.

När gruppens andra album väl dök upp, hyllade Consume Desire från 2002 – producerad av Brainpools Christoffer Lundqvist – hade dock merparten av de äldre låtarna fått stryka på foten till förmån för nya kompositioner. Där någonstans kommer Half-closed Eyes, Imperfect Kisses in.

Den här skivan fungerar som en inblick i The April Tears sällsamma karriär, och spänner från gruppens allra, allra första stapplande steg till låtar från nittiotalets slut som av olika anledningar aldrig kom att släppas. Det går tydligt att se att gruppen nästan oroväckande tidigt hade en tydlig vision om vad de ville göra och hur. Ledstjärnan har hela tiden varit samma brinnande övertygelse om att det alls inte är omöjligt att inspireras till lika stor del av The Jesus and Mary Chain som av Nitzer Ebb, att The Pixies skrivit minst lika stora poplåtar som någonsin Depeche Mode. Att dessa komponenter parat med svensk småstadstristess tillsammans bildat själva bandet.

Half-closed Eyes, Imperfect Kisses ger inte bara gruppens trogna fans en chans att äntligen få höra de låtar som spelats in så många gånger i flertalet europeiska studior. Skivan fungerar dessutom som en perfekt introduktion till, eller – om man så vill – ett sätt att avsluta ett kapitel i The April Tears historia. En skiva som både sluter cirklar och bryter mönster på samma gång.

The April Tears må kanske inte ha nått toppen av försäljningslistorna, men de betyder å andra sidan så oerhört mycket mer för de själar de lyckats nå ut till. Half-closed Eyes, Imperfect Kisses är det ultimata beviset på såväl detta som den inneboende kraft och benhårda strävan framåt som alltid funnits i gruppen – även när motståndet varit övermäktigt.

Så, denna skiva fungerar både som ett sätt att avsluta ett kapitel i berättelsen om The April Tears, samtidigt som den kan ses som ett avstamp mot framtiden. Allt jag vet är att detta album är en märklig del i ett märkligt bands märkliga förflutna.

För vad det är värt – det här är deras historia.

Martin Söderström